April 2008

Något av det bästa på nittiotalet måste ju ha varit födelsen av sitcoms. Serier som nu är inget annat än kult hade knappt något fäste på åttiotalet, men på nittiotalet frodades de: Seinfeld, Vänner, Dawsons Creek, Baywatch, Beverly Hills…

I regel behövde serien antingen vara fokuserad på humor, eller på intriger. Medan Seinfeld och Vänner plockade sina poäng via skämt och situationskomik var det hårdare bud i serier som Glamour. Där visste man aldrig från ett avsnitt till ett annat vem som dödat vem, om den personen i sin tur verkligen var död, och framför allt - vem hade egentligen hånglat med vem? Tittarna visste allt, men karaktärerna nästan ingenting. Fantastisk underhållning, med andra ord.

Många skulle nog säga att Vänner, amerikanska Friends, är den serie som levde kvar längst in i tvåtusentalet. Den sändes förvisso flera år in i milleniet, men det var också en mycket hållbar uppsättning skådespelare som levererade en mycket hållbar uppsättning karaktärer. Fortfarande nu är det många som tycker sig känna Joey, Rachel, Phoebe, Ross, Monica och Chandler bättre än vi kände flera av våra klasskompisar.

Det är inte nödvändigtvis en dålig sak - så vitt jag kan minnas var Vänner en bra mycket roligare underhållning än den i skolbänken…

Även om Tetris uppfanns 1985 och fortfarande lever kvar så kan man inte förneka att spelets storhetstid rådde under nittiotalet. Gud vet hur många timmar som lades under de åren på att få den där kuben att hamna bara två steg längre till höger… Det fanns, och finns än, människor som gav huvuddelen av sin tid åt det simpla spelet och slogs om helt ofantliga rekord. Spelet är så excellent just för att både en genial matematiker och ett sexårigt barn kan glädjas åt det.

Förra året röstades det det till tvåa i IGN:s “100 Greatest Video Games of All Time”.

Svårighetsnivån är så valfri att det inte behöver bli tråkigt - eller svårt - för någon. Dessutom banade det väg för en oändlig mängd andra spel, både i liknande stil och helt olika.

Många är vi i alla fall helt klart som började vårt dataspelande med Tetris, och många är vi som inte har slutat än… Det faktum att det finns på många av våra datorer idag, likaväl som på GameBoy, mobiler och iPods, säger en hel del.

Medan Du Sov - På nittiotalet tyckte man ju fortfarande att Sandra Bullock var älskvärd; alltså dyrkade jag henne i “While you were sleeping”. Här kunde man inte heller låta bli att gilla Bill Pullman som spelade skeptisk, men charmig biroll-som-blev-till-huvudroll. Utvecklingen i den här filmen är väl typ så klassisk som man kan vänta sig från en 90-talets chick flick, men den rara dialogen förlåter det nätt och jämnt. Det finns några guldkorn till scener i den här kärlekskomedin, men trots att jag sett filmen flera gånger kan jag nu, något decennium senare, erkänna att den är lite tjommig…

French Kiss - Vad gäller den filmen tänker jag inte bortförklara mitt gillande oavsett hur många decennier som passerat. Den här romantiska rullen är bara för fin, helt enkelt. Milt hysteriska Kate råkar på milt kriminelle Luc mitt under jakten på sin förlorade make i Paris. Inledningsvis är fransmannen Luc bara en källa till irritation och trassel, men snart börjar både Kate och publiken förälska sig i hans ryckiga mustascher, franska svordomar och välmenande misstag. Den som äger den här filmen är Kevin Kline, precis som de flesta andra filmer han spelar i.

Romeo + Juliet - Shakespeares klassiker i Baz Luhrmans regi. Kan inte bli mycket bättre, med sin häftiga kontrast mellan det antika och det hypermoderna och trots att Leonardo diCaprio på den här tiden var ganska smörig så gjorde han en bra rolltolkning. Även fotot och klippningen förtjänar sin beskärda del av uppmärksamhet.

Är det något som för mig symboliserar the good ol’ nineties så är det freestylen. Jag minns hur jag satt där i baksätet på familjebilen med mina TDK-kasetter som man spolade fram och tillbaka för att hitta just den där låten som man tyckte mest om just då. Säkerligen något med Backstreet Boys eller Spice girls… Ja jösses.

Jag kasserade säkert en freestyle per år, och det dubbla antalet hörlurar. När snäckhörlurarna kom i julstrumpan var mitt liv komplett (till och med jag begrep hur fånig jag hade sett ut i de enorma hörlurarna jag haft innan, som dessutom hade ett ganska crappigt ljud).

Jag brukade klä mina freestyles med klistermärken, vilket också gjorde dem lättare att särskilja från de flertalet freestyles som min syster ägde… När minidiscen och mp3-spelaren kom var man ju hyfsat tacksam att slippa det evinnerliga spolandet. Nu känns det svårt att tänka sig något annat än iPoden!

Det finns få artister som jag dyrkade så mycket på nittiotalet som Thomas Eriksson - mer känd som Orup. Vad jag än ägnade mig åt under åren mellan -90 och -99 kunde man ge sig sjutton på att det spelades Orup i bakgrunden.

Några favoriter:

“Regn hos mig”, “Hellre jagad av vargar”, “Vid min faders grav”, “Från Djursholm till Danvikstull”, “Som isarna när det blir vår”, “Flickan ovanpå” och förstås “Stockholm”.

När jag hör de där inledande stråkarna så broderas hela staden ut framför mig: Götgatans avgaser och neon, Skatteskrapans enda höga silhuett, kyrkorna, Katarinahissen, det mörka vattnet och de försenade tunnelbanorna. Då har man gjort ett bra jobb som musiker!

Visst kan man invända att Orup är kommersiell, vilket han är, eller att han har en stämpel som representant för en något löjligare musikstil. Men när jag är ute på dansgolvet och “Magaluf” börjar dunka ur högtalarna så förlåter jag vad som helst.